Starka känslor på Rubina Ranas gate

Igår kväll skrattade jag så jag nästan kissade på mig (det var alltså på riktigt nära) åt en bild som Frej tog på oss. Fulare har jag nog aldrig varit, trots att jag inte ens försökte. Den kommer ni inte att få se.

Ikväll gråter jag till filmen Eat Pray Love, en av mina favoriter (även om boken är bättre, såklart). Det är tredje gången jag ser den och den påverkar mig fortfarande så starkt. Pau berättade att ett helt avsnitt av the Oprah Winfrey-show hade tillägnats boken och att flera kvinnor hade tillkännagivit att den hade "hjälpt dem så mycket". Då kände jag mig en aning cheesy när jag satt här och lipade men I can't help it, den är fortfarande helt fantastisk. Om man var resesugen innan man såg den är det ingen emot vad man är efteråt. Paris är bara tre månader bort nu, som tur är...

Kuriosa: Vår gata, Rubina Ranas gate, är namngiven efter en politiker i norska Arbeiderpartiet. Passande, ikke sant?